betydd

Detta blir nog ett ganska kort och ganska ointressant inlägg. Jag tänkte bara att jag skulle dela med mig av dagens ljus. Jag var på allmänt bra humör på väg hem, lyssnade på en låt som fick kvällsmörkret att kännas precis som jag var på väg till ett rave. Saknar den känslan. Bara släppa loss, hela natten... När jag kom in slog jag på musiken och raveade loss i mitt rum.. i tio minuter. Jag är en sån tönt 8)

Men patetiskt eller inte så fick jag iaf släppa loss lite grann och leva mig in i känslan, det var skönt och det är huvudsaken. Så ni får kalla mig tönt, jag är glad att jag kan följa mina impulser iaf =)

Idag har jag lite tankar om naivitet. Underbara naivitet! Jag vet inte vad jag skulle vara utan den. Naivt, säger någon när man tror för gott om människor, när man beter sig "barnsligt", när man är för optimistisk. Enligt mig handlar naivitet om att se möjligheter. Jag tror att saker är bättre än vad andra tror, min största sida i naiviteten, därför att de kan vara mer. Saker är vad man gör dem till am i right?

Filmen Into the Wild är filmen för att förklara detta. För er som inte sett och vägrar se den trots att jag tipsar om den så handlar det om en kille som ger sig ut i naturen, utan nånting egentligen. Han tar varje dag för sig och lever på det han får. Det var en mycket spännande film att se, då jag drömt om det så länge. Att bara dra, nånstans och se vart världen tar en, se vad man får uppleva. Naivt, ja, absolut. Men det är vad man gör det till, och till de som har något emot mina drömmar, ni vågar bara inte. Ni tror inte att ni kan hantera det, och ni skulle vända om, ångra er och därför tror ni inte att någon annan kan det heller. Så enkelt är det ^^

De är vi naiva som vågar. Jag är naiv för att jag väljer att se det positiva, det det kan vara. Det jag kan göra det till. Jag vet att jag inte kan förändra världen på något sätt. Men jag kan ändå göra det jag kan göra. Om jag har tur blir någon annan inspirerad på kuppen och vågar släppa loss lite mer =) man vet aldrig, varje situation blir vad man gör den till. Ni väljer

För ett par dagar sen bestämde jag mig för att spontant gå upp tidigt på morgonen, bege mig ut med kameran och fota. Av någon anledning kände jag för att fota just sl-bussar. Men det blev lite annat också. Råkade bara vandra in i en grupp bunkrar/skyttegravar. Gamla militära byggnader på en skogig kulle. Blev en mycket intressant upplevelse att utforska, hitta fler och fler och gå in i de mörka hålrummen.

Se bilder på min bilddagbok

I övrigt blev jag stolt över mig själv. Jag gjorde något som jag egentligen inte orkade, bara för att... och det visade sig bli mycket intressant. Livet som arbetslös blir dessutom roligare när man gör någonting spännande =)

Hade en liten konversation med en god vän efter min springtur. Jag hoppas på att min kropp tål att springa mer, för under turen funderade jag seriöst på att anmäla mig till stockholm maraton i framtiden någon gång, nästa år. Och här kommer punchlinen "Jag tror du kommer klara det" - vännen. Det har ekat i mitt huvud sen dess. Jag är inte van vid sådan optimistisk uppmuntran. Detta hamnar verkligen under rubriken "The little things".

Oavsett om det var naivt optimistiskt eller en tro baserad på fakta och intryck så gjorde det väldigt mycket skillnad. Jag ifrågasatte min bedömning om min förmåga. Att min tro på mig själv är så svag, medan någon annans tro känns så säker. En fråga om självkänsla kanske. Den kommer nog så småningom.

(Btw, ni läsare kan följa min jakt på bättre självkänsla här på bloggen, lägger till det som ny kategori)

I'm not usually the one who runs from my problems... men ibland behöver man hantera det på något sätt. Jag tog på mig löparskorna och gick utanför dörren. Utan mobil eller något. Bara nycklarna. Började springa mot stranden, men slutade inte. All cirkusträning har gjort att min kondition har blivit bra nog att jag inte behöver stanna och vila. Så jag bara fortsatte. Frihetskänslan är enorm. Jag älskar att springa. Man lämnar allt bakom sig, springer ifrån det, allt och alla bara försvinner. Det enda man har är sig själv och en väg som tar en framåt, bort, tillbaka, vart man än vill komma. Jag sprang bort, bara bort, utan att tänka på vart. Jag följde vägen via vattnet i solnedgången. Upptäckte många vackra små detaljer, bäckar, en strand, mysiga bryggor. Inbillade mig att jag inte behövde återvända. Verklighetsflykt javisst! Men det jag var ute efter var frihetskänslan. Ensam och stark.

Till alla som inte orkar springa.. det räcker med väldigt lite regelbunden träning. Och när man väl orkar springa så är det värt det, det blir inte jobbigt då. Jag som brukade få blodsmak i munnen innan jag sprungit en minut. Nu sprang jag över en mil.

Ville bara dela med mig av detta =)

(jag orkar inte springa för alltid, benen tröttnade till slut, men jag blev aldrig för anfådd att jag behövde stanna.)

Min drivkraft att dela med mig av mina tankar om diverse relaterade ämnen i denna blogg har under senaste tiden varit relativt låg, vilket har lett till att tankarna om dessa ämnen också hamnat i lågt läge. På något sätt känns det inte motiverande nog. Jag har gått över från att skriva för mig själv till att skriva för att få respons, skriva för andra, vilket inte fungerar så bra. Förmodligen tappar jag läsare, vilket kommer leda till att ingen läser till slut, dvs att jag kommer börja skriva för mig själv igen. Det blir som en intressant självdestruktiv loop som motverkar sin egen existens. Som människan =)

Detta har iaf hänt under min tysta period:

Eldshow i Västerås

Valborg + eldshow

Min dator har gett upp så kan endast använda min gamla som saknar nackmuskler

Nästan alla tapeter är nere i mitt rum

Allmän gatukonst

Hemsidekreation

Så fort inspirationen går igång igen så kommer det mer vettiga inlägg.
(för övrigt så har jag upptäckt hur mitt sockerberoende fungerar och att pannkakor är fantastiska, men smakar inte så gott som man hoppas när man är förkyld/allergisk, vilket leder till att jag äter mer i hopp om att nästa ska smaka godare.)