betydd

Snart kommer våren.. det mest uppiggande just nu är ljuset. Skumt att en sådan sak som mer ljus kan göra så mycket.
Hur som helst, vi gillart, don't we =)

So much för givande inlägg, men vem uppskattar sådant nu för tiden? Vårkänslorna börjar komma, jag börjar smygsprudla av glädje och idéer, men de snöar snabbt över igen... ge mig sol och vårvärme, den där värmen när tjocktröjan räcker. Känna rörelsefriheten av att lämna jackan hemma och ta det första hoppet över betongen, skrapet när fötterna glider mot väggen och får grepp. Det är nästan det bästa, ljudet. Årets första catleap. Samlade meningar ord ord som försöker uttrycka en känsla.

Alla hjärtans dag är förvirrande. Är det en smygstart på vårkänslorna eller vad? Hade vart mycket mer framgångsrikt i mars. Vår kväll spenderade vi mest på Pizza Hut, sallad och nachos med en banana split. Måttligt trevligt, lyckan kom mest efter då vi köpte var sitt chokladhjärta, satt ute och åt dem till musiken som några ungdomar spelade på Drottninggatan. Ljuset från skyltfönstret liknade mest moodlighting i en film och med musiken till... filmkänslan finns där, det är som en belöning för det spontana beteendet.
Man kan inte hjälpa att bli något av en agnostiker i sådana stunder...

Hur levde du känslan av kärlek på alla hjärtans dag?

Jag har ju inte tid att blogga! Som tur är händer det ändå ingenting just nu. Jäkla vinter...

Detta är mer ett ströinlägg som fungerar lite som utfyllnad. Jag har haft mycket tankar senaste dagarna, men inget som riktigt går att dokumentera på bloggen. Eller.. kan kan jag, men det är nog itne så intressant för läsare =)

I går var jag, en vän och en annan vän från göteborg ute och lekte. Vi skulle måla om clementiner, eller några såna där små citrusfrukter, vem kan skilja på dem anyways? till pumpor i äkta halloweenanda. Vi hann iofs bara göra en, som fick vaka över sergels torg... men det var fint ändå. De andra fick offra sina liv då vi gick till kungsan och de satt upp den lilla skridskorinken. Vi kanade runt och spelade lite clementinfotboll.

Tanken med detta inlägg var nog att jag var lite glad över hur trevligt man kan ha på ingenting, bara man är lite kreativ. Ska nämna att ingen av oss var speciellt peppade på att göra någonting. Men det blev bra till slut ändå.

En tanke som jag faktiskt kan förmedla är att jag har upplevt hur mycket skillnad det gör att prata med folk över msn och att bestämma att ses och prata eller umgås. Helt annan grej. Och så sträckte jag ryggen i moshpiten på en konsert... Dags för pension snart...

Jag älskar när saker bara faller på plats. Ett blogginlägg kom som på beställning i söndags.

Jag var med min kärlek, hon frågade om vi skulle baka chokladbollar och gå på chokladbollspicknink (ni som känner mig vet att jag nästan började gråta av lycka i detta ögonblick(ja, på riktigt)), jag sa självklart ja. Vi skulle ut och bjuda Lina och Hippolainen på chokladbollar. Lina ville dock inte ha vårat sällskap så vi begav oss till stan, och av någon okänd anledning, ingen av oss vet varför, så gick vi båda av naturligt på gamla stans station. Jag frågade varför, men hon kunde inte heller svara på det. Älska den spontana samhörigheten bara :P

Hur som helst, vi talade och sjöng om ägg och hon kom på idén att måla ansikten på ägg och sätta lite här och var i stan(jag börjar nästan gråta av lycka igen). Ja, det gör vi. Vi bestämmer oss direkt för att köpa ägg och påbörjar arbetet. Såhär gick det:



Vid kungsan såg vi en gammal buss, dubbeldäckare, från 60talet? Enormt cool, vi sprang genast fram och såg om man kunde åka med den, utan att veta vart den gick, det var gratis, vi klev på den och åkte. Det var supermysigt^^ allt jag kan säga, underbart. =) Klockren dag
Oj vad jag gläds åt den spontana kraftens verkan!

Ta och spola tillbaka tiden nu...
<<
chokladbollar var det ja. Undra vad som hade hänt om hon inte frågat eller om jag sagt nej till denna lilla sak.

Det finns inte så mycket att säga egentligen. Mer saker har hänt, småsaker egentligen, men det sänker en. Fast nu i efterhand så tänker jag på vad jag egentligen förlorat. Om man bortser från min benhinneinflammation och all musik och film som låg på min ipod så har jag bara förlorat det jag fått under hösten. Vissa tråkiga saker har hänt, men sånt kan man inte försvara sig mot. Dåligt väder, sjukdom osv.

Hur som helst, det enda jag egentligen har förlorat som sagt är min musik och film, annars är jag precis där jag började hösten, fast jag har lite pengar på ingång för mina två kortkorta jobb... och min ipod kommer ju tillbaka.. och en min dator kommer återvända till mig i fungerande skick. Helt plötsligt har jag ganska fina saker att se fram emot. Det dröjde inte länge innan man insåg att när man hamnar på bottnen så finns det bara ett håll att ta vägen, och det är upp. Självklart vet jag att det är så, men när man känner att man hamnat där är det svårt att se ljuset.

Hemligheten är väl att man måste få ligga lite på bottnen så att man får tid att tänka. Allting fungerar så mycket bättre när man får tid att tänka. Rekommendation till läsare: ta en längre promenad, även om det verkar tråkigt. När man inte har något att göra och tvingas tänka så inser man hur mycket enklare livet blir.
Passa på att spana in alla heta höstfärger också =)

...eller onödigt för eventuella läsare iaf, jag däremot fick en lust att blogga igår och den lusten ligger kvar idag Dock vet jag inte om vad så det får endast bli ett kort "kom igång med bloggandet igen"-inlägg. Kanske kommer det i perioder bara, eller kanske är det för att jag vet att det inte är någon kvar som läser och dömer min blogg, kanske har jag bara tid att tänka på saker igen. Hur som helst känns det bättre att skriva nu.

Som sagt, detta inlägg var mest för att jag skulle väcka mitt skrivande lite igen

lägger även till detta:
Följ min blogg med bloglovin

Den största orsaken till att jag ej skrivit något på nästan tre veckor är att jag är lat, men om jag får skylla ifrån mig lite så har mina två bärbara datorer gått sönder och jag haft en del att göra, var bland annat "förband" till Lasse Berghagen. *tappar läsare*.. nej, jag poiade topless framför en massa medelålders damer som kommit för att kåta upp sig till Mr. Lasses röst, men det var säkert någon som blev lite våt i byxorna av mig med. Jag fick iaf komplimanger och beröm av mina bekanta.

I övrigt så har jag upplevt små trevliga saker senaste veckorna, bland annat låg vi och myste på en gräsmatta, en konsert av något slag hördes. Ett tag senare följde jag ljudet tills jag hittade en gratis mini-festival med bra musik, Bandit-style. Dessutom var det ett band som spelade en låt av mitt barndomsfavoritband Rage Against The Machine, vilket var mycket uppfriskande. Så kan det gå ibland när man tar en chansning ^^

En annan dag gick jag ut och sprang. Bestämde mig sedan för att bestiga kallhälls lilla skidbacke. På vägen dit sprang jag via strandkanten och hittade många otroligt mysiga grillplatser och galet vackra ställen. Jag ska så skaffa en cykel och cykla bort någon dit och grilla. Hur som helst, jag besteg.. kullen, som faktiskt är ganska hög. Där uppifrån såg jag mitt hus, Kista, Globen mm. Riktigt häftigt och så värt det. Jag klättrade upp i liften och skrek ut över landskapet av stoltheten över det jag åstadkommit.

Så mycket bättre livet blir när man vågar anstränga sig för något utan att vara säker på om det är värt det eller inte. För det blir vad man gör det till, och för mig har det alltid varit värt det. Det finns så mycket att njuta av där ute.

För ett par dagar sen bestämde jag mig för att spontant gå upp tidigt på morgonen, bege mig ut med kameran och fota. Av någon anledning kände jag för att fota just sl-bussar. Men det blev lite annat också. Råkade bara vandra in i en grupp bunkrar/skyttegravar. Gamla militära byggnader på en skogig kulle. Blev en mycket intressant upplevelse att utforska, hitta fler och fler och gå in i de mörka hålrummen.

Se bilder på min bilddagbok

I övrigt blev jag stolt över mig själv. Jag gjorde något som jag egentligen inte orkade, bara för att... och det visade sig bli mycket intressant. Livet som arbetslös blir dessutom roligare när man gör någonting spännande =)

Hade en liten konversation med en god vän efter min springtur. Jag hoppas på att min kropp tål att springa mer, för under turen funderade jag seriöst på att anmäla mig till stockholm maraton i framtiden någon gång, nästa år. Och här kommer punchlinen "Jag tror du kommer klara det" - vännen. Det har ekat i mitt huvud sen dess. Jag är inte van vid sådan optimistisk uppmuntran. Detta hamnar verkligen under rubriken "The little things".

Oavsett om det var naivt optimistiskt eller en tro baserad på fakta och intryck så gjorde det väldigt mycket skillnad. Jag ifrågasatte min bedömning om min förmåga. Att min tro på mig själv är så svag, medan någon annans tro känns så säker. En fråga om självkänsla kanske. Den kommer nog så småningom.

(Btw, ni läsare kan följa min jakt på bättre självkänsla här på bloggen, lägger till det som ny kategori)

I'm not usually the one who runs from my problems... men ibland behöver man hantera det på något sätt. Jag tog på mig löparskorna och gick utanför dörren. Utan mobil eller något. Bara nycklarna. Började springa mot stranden, men slutade inte. All cirkusträning har gjort att min kondition har blivit bra nog att jag inte behöver stanna och vila. Så jag bara fortsatte. Frihetskänslan är enorm. Jag älskar att springa. Man lämnar allt bakom sig, springer ifrån det, allt och alla bara försvinner. Det enda man har är sig själv och en väg som tar en framåt, bort, tillbaka, vart man än vill komma. Jag sprang bort, bara bort, utan att tänka på vart. Jag följde vägen via vattnet i solnedgången. Upptäckte många vackra små detaljer, bäckar, en strand, mysiga bryggor. Inbillade mig att jag inte behövde återvända. Verklighetsflykt javisst! Men det jag var ute efter var frihetskänslan. Ensam och stark.

Till alla som inte orkar springa.. det räcker med väldigt lite regelbunden träning. Och när man väl orkar springa så är det värt det, det blir inte jobbigt då. Jag som brukade få blodsmak i munnen innan jag sprungit en minut. Nu sprang jag över en mil.

Ville bara dela med mig av detta =)

(jag orkar inte springa för alltid, benen tröttnade till slut, men jag blev aldrig för anfådd att jag behövde stanna.)

Idag var en bra dag. Jag fick utlopp för lite kreativitet. Detta är det nog det bästa spontana konstprojektet jag genomfört. Bringade mycket glädje bland stockholmare och turister =)

 

Herregud, Bollnäs är som de där små hålorna som kidsen bor i ungdomsfilmer. Ni vet, när stadstjejen flyttar ut på landet, eller killen kommer till stan. Det är alltid killen som är lantisen. Tål att tänkas på.

Eller kanske är lite överdrivet, de hade iaf ett centrum med ett torg och allt. Mycket imponerande, synd bara att allt stängde 14:00! Vem är ens ute då? Ingen mat till oss, vi fick återvända, gå till max och införskaffa proviant. För första gången i mitt liv åt jag lökringar desutom. Det var som... lök.. krispig lök, jag gillar inte ens lök. Curse them som ser så goda ut. Ringformade och allt.
Hur som helst, på väg hem såg vi ett ljus långt borta(bollnäs orsakar ungefär lika mycket light pollution som Byske (ännu mer minimal by utanför Skellefteå, med runt tre invånare.. och alla är syskon.. nej, förlåt)). Ljuset såg ut som en bensinmack! som var öppen. Vi gick mot ljuset, och mycket riktigt, det var en mack! Men ännu bättre, tvärs över gatan, ICA! som var öppet till 22. Jag har nästan aldrig varit så lycklig i hela mitt liv! Det var stort, det var som att vara tillbaka i civilisationen. Alla varor och valmöjligheter sköljde över oss som en orgasm. Och vi kunde glädjas åt varje frukt, mjölkpaket och påse pomeransskal. En euforisk känsla, som kan jämföras med när Robinson Crusoe blev räddad från ön, för det blev han väl? alla historier är olika...

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta dock. Jag kunde inte glädjas åt lilla Bollnäs, men överlycklig blev jag åt att man kunde köpa kiwi, 3 st för 10 kr. Vad sägs?

Nej, jag ska inte ljuga, bollnäs är faktiskt helt ok.. nu när de har sitt nybyggda ICA som dessutom verkar vara the place to be för kidsen där. Helt klart inget partyställe... Men ica är ljuset, det finns hopp.
Go Bollnäs, vi hejar på er!

Då var det gjort. Sista dagen på jobbet och skidresan. Vi åkte till Bollnäs... av alla ställen, jag och min käresta. Orsaken är att min mor har en lägenhet där, gratis boende, inte för långt bort, på "gångavstånd" från backen... right.

Kartan vi hade sträckte sig inte tillräckligt långt, max en tredjedel av vägen. Resten av sträckan följde vi en post-it lapp som var lite väl optimistisk med proportionerna på vägarna vi fick ta. Sträckan var lång, och att bära på en bräda i säkert en timme gjorde det inte lättare. Till slut kom vi hur som helst fram... till toppen av backen, wtf? Det kändes lite udda att gå där med gympaskor när folk gled förbi på skidor. På något sätt skulle vi även ta oss ner för backen, för att hyra en till bräda... Det var det kluriga.

Ifall någon undrar, så är svarta backar väldigt branta och täckbyxor har väldigt bra glid. Som pulka.. fast utan pulka, och med lite grövre misshandel av bakdelen. Men herregud var kul det var, måste ha sett intressant ut också, åkarna i liften tittade intresserat. Men låt dem, min rumpa äger deras skidor, dessutom åkte jag svart backe.

Resten av dagen spenderade vi i barnbacken, jag var instruktör, hon var elev och den bakfulla göteborgaren i liften var vår liftkompis.
Vägen hem var bättre, även om det var samma väg. Denna gång var det nerförsbacke halva vägen på snötäckta skogsvägar. Vad betyder det? Självklart! Pulkaåkning på brädan i extrema hastigheter ner för smala skogsvägar.
Waaaaah!

Det roliga med detta är att vi for till Bollnäs på skidsemester, men de bästa åken var inte på brädan i skidbacken, utan utanför skidbacken och utan bräda i backen.

Någon annan som vart på skidsemester?

Äntligen kom den! Palmen jag beställde för säkert två månader sen. Det var så stelt och tråkigt på jobbet med alla skärmar, bord, papper, kollegor och skräp. Så jag tänkte mig att det var något som saknades, något levande. Lyckades övertala chefen att fixa en palm, och nu står den här, mitt i rummet. Jag är mycket nöjd. Trots att jag slutar imorgon...

Men den kom iaf till slut. Jag fick min vilja igenom och fick njuta av det gröna livet bredvid. Man känner moralen stiga direkt. Kollegerna verkade dessutom trivas mer. Ett klart lyft för hela rummet. Det är intressant att växter har en sån stor inverkan. Den har dessutom en alldeles förtrollande fin grön färg, precis som jag gillar det. Min favoritfärg har verkligen saknats här, närmaste är spriteflaskan som står på den danska kollegans bord.

Jag glädjs av naturen, och denna bit natur ger mig ett väldigt bra avslut på min tid på företaget =)

Jag sov till och från... fortsatte vara överhettad, men kände inte för fler iskalla äventyr i bara födelsedagsdräkten. Försökte vänja mig, och det gick hyfsat, vaknade till slut 10 minuter innan väckarklockan av att morgonsolen diskret började lysa upp den lilla vinterstugan. Jag kunde hålla om min kärlek bredvid mig en kvart extra innan jag gav mig ut.

Nyvaken men ändå pigg lämnade jag för att åka till jobbet. Solen sken orange mellan träden och det låg en dimma över den frusna sjön på väg till bussen. Det var något av det vackraste jag upplevt. Jag önskar att jag hade haft en kamera och 2-3 extra timmar till att dokumentera detta, men bara synen av det var tillräcklig.

Bredvid mig stod två äldre människor (55 plusare). De såg allmänt slitna ut, halvnöjda med tillvaron men stod bara och såg bort längs vägen efter bussen. Jag har aldrig förstått meningen med att stå och spana efter de kollektiva transportmedlen. Är det någon tävling? "Jag såg bussen först! statuus" Vissa sträcker till och med på sig, kanske kan se bussen ännu tidigare då...
Det var lite sorgligt, för hade de bara riktat ögonen 90 grader åt höger så hade de sett en verklighet så vacker att de skulle kunna sätta upp en bild av den på väggen och diskutera färgerna och mystiken i den till en kopp kaffe med sina pensionärspolare när höften strejkar.

Det är något man saknar, det är givet. Hamnar man kanske i rutiner eller är kanske varje morgon så vacker för dem? Nästa gång ska jag ta med en kopp kaffe och kommentera färgerna på verkligheten.

Igår var jag hos min flickvän, en sak ledde till en annan och det slutade med att jag sov över. I deras lilla ministuga på tomten sov vi, otroligt charmigt måste jag säga. Värmen var dock inte något som passade mig, vilket ledde till överhettning från min sida, trots värmen var avstängd. Vissa andra orsaker till ökad värme som jag inte tänker ta upp var dock fortfarande oundvikliga.

Lösning på problemet då? Det är vinter. Som en kåt blottare sprang jag ut, utan någonting, kall luft överallt innan jag kastade mig i snön för att släcka mig. Det var vår stuga, vår natt och våra regler.

Att rulla naken i snön mitt i natten är inte något man nödvändigtvis tänker sig vara behagligt, men det var minst sagt otroligt. Det kändes dessutom galet på en nivå man kan vara stolt över. Jag rekommenderar alla som kan att utnyttja snön någon natt ni känner er heta. Haha.

Kanske lite extremt, men att göra något som verkar galet, släppa kontrollen och vara fri. Man kan inte vara stoltare när man gjort något man inte trodde att man skulle klara, inte vågade. Men man får sätta det i perspektiv, vad är det värsta man kan råka ut för? och vad kan man vinna? Jag vann en av de bästa dagarna i mitt liv.
Prova och se, inte just mitt alternativ kanske... men våga släppa loss. Det är värt det, jag lovar.

Nu har jag inte skrivit på ett tag, vilket är orsaken till att jag inte publicerat bloggen än. Jag ville se om jag kunde få igång skrivandet så att inte folk började läsa min blogg för att jag sen skulle känna mig för pressad och sluta skriva. Jag måste hitta flowet först (och en passande design, denna färdiga defaultdesign är visserligen en vacker grön, men jag känner för något eget).

Alla hjärtans dag var hur som helst för några dagar sen. Det blev ett snabbt ihopslängt och oromantiskt "firande" rosor och lite godis från närmsta konsum. Traditionellt och förutsägbart, dvs tråkigt. Synd, men jag fick ta den smällen. Jag skulle dock uppskatta detta väldigt mycket, även om det är en förväntad kärlekshandling. Inte för att jag är bättre på att uppskatta, för det är jag knappast,  utan för att den enda rosen jag fått var från en socialdemokrat i valtider. Den hänger numera i min lampa. Det skulle vara kul att vara den som får känna sig bortskämd.

Min flickväns gåva till mig var en liten urgullig plåga för att tynga ner mitt liv ännu mer :P Han heter Laban och är babyblå, mjuk och väldigt krävande. Han ska läsa tidningen på morgonen, äta, leka, gå på lunchpromenader osv.

Mer detaljerad info om Laban kommer senare. =)

Jag sitter nu på kontoret och skriver. Ja, jag borde jobba, men som IT-support så styrs mina arbetsuppgifter av krånglande datorer, och just nu har samlar sig datorerna för en gemensam attack senare i veckan kanske. Det är så de brukar göra. Hur som helst, himlen är blå och solen skiner starkt, vårkänslorna börjar bubbla i kroppen. Man kan nästan höra fåglarna kvittra. I huvudet...

Det är svårt att inte bli neggo-pessimist när man varje dag sitter instängd den tiden man som mest skulle njuta av att vara ute. Men jag får trots det se ut på den blåa himlen, precis som en fånge, fast utan galler. Att kunna glädjas åt dessa små saker är inte lätt. Jag vill säga att livet är nice och allt men dessa saker gör det ganska surt. Jag trivs inte på mitt jobb, längtar härifrån. Men vad ska man göra av sitt liv? Jag vet inte vad jag vill. Kanske är det bara så enkelt att jag inte tolkar världen på rätt sätt. Skulle jag forsätta vantrivas som städare, personalchef, hockeyproffs eller strippa?

Mognad handlar väl mest om att inse hur lätt man hade det när man var yngre och lära sig gilla läget som det är, om man får vara lite cynisk. Har jag rätt eller gäller det bara mig? Eller är det meningen att lyckan bara ska fortsätta komma av sig själv? Jag jobbar på att ta reda på det. För mig finns lyckan i de små sakerna. Vardagslyckan, som man behöver så när man är hemma ensam och allt som händer i livet hänger på ens egna axlar.

Men jag ska sluta jämra, glädjas åt att jag i alla fall har folk omkring mig på jobbet, även om de inte pratar med mig. Och snart är det dags för min goda kyklingwook som jag så elegant förberett till lunchen. Något att längta efter, helt klart. Nej, livet kan vara ganska fint från rätt vinkel. Nu ska jag fortsätta beundra den ljusblå färgen som pryder världen och längta efter känslan av converse mot sopad, grusfri asfalt, plusgrader och de små gröna prickarna med ambitioner att växa upp till vackra löv som uppenbarar sig överallt på träd och buskar.

Jag har funderat ett tag nu på varför jag ska ha en blogg, skapade den för en månad sen kanske. Sen har den bara stått... Men idag fick jag minsann min uppenbarelse, inte bara för bloggen, men i hela livet faktiskt. Det börjde med att jag av misstag stoppade fel lins i fel öga. Men bara för att se hur mycket skillnad det blev med linserna felplacerade så testade jag. Märkte i detta ögonblick att jag faktiskt såg bättre! Detta måste betyda att haft fel linser i över en månad, kanske två. (Nej, jag har inte riktigt fattat tycke för begreppet "månadslins", de funkar fortfarande finfint)

Hur som helst, med mina nya syn gick jag runt som förtrollad och observerade omvärldens alla nya områden att utforska, som tidigare varit för suddiga. Jag insåg hur mycket det finns i vår omgivning som vi tar för givet. Inte bara visuellt, utan i allmänhet i livet. Självklart med en mer kosmisk känsla av samhörighet och realism, som jag inte ska tråka ut läsare med.

Detta gav mig dock en ny syn på livet, en mer skarp en hö-hö, vilket fångade mitt intresse och vilja att fortsätta utforska den världen som passerar framför våra ögon utan att vi lägger märke till den. Vissa saker vi har lärt oss att älska, men som sedan fallit i glömska av den enkla anledningen att vi vänjer oss vid att det alltid ska vara där. Jag märkte att om ser man alla dessa små saker, och lär sig fortsätta uppskatta dem, så kan man få ett mycket rikare liv. Det är precis detta jag kommer försöka få min blogg att handla om.
Det och ninjor.