Blåa skyar
Jag sitter nu på kontoret och skriver. Ja, jag borde jobba, men som IT-support så styrs mina arbetsuppgifter av krånglande datorer, och just nu har samlar sig datorerna för en gemensam attack senare i veckan kanske. Det är så de brukar göra. Hur som helst, himlen är blå och solen skiner starkt, vårkänslorna börjar bubbla i kroppen. Man kan nästan höra fåglarna kvittra. I huvudet...
Det är svårt att inte bli neggo-pessimist när man varje dag sitter instängd den tiden man som mest skulle njuta av att vara ute. Men jag får trots det se ut på den blåa himlen, precis som en fånge, fast utan galler. Att kunna glädjas åt dessa små saker är inte lätt. Jag vill säga att livet är nice och allt men dessa saker gör det ganska surt. Jag trivs inte på mitt jobb, längtar härifrån. Men vad ska man göra av sitt liv? Jag vet inte vad jag vill. Kanske är det bara så enkelt att jag inte tolkar världen på rätt sätt. Skulle jag forsätta vantrivas som städare, personalchef, hockeyproffs eller strippa?
Mognad handlar väl mest om att inse hur lätt man hade det när man var yngre och lära sig gilla läget som det är, om man får vara lite cynisk. Har jag rätt eller gäller det bara mig? Eller är det meningen att lyckan bara ska fortsätta komma av sig själv? Jag jobbar på att ta reda på det. För mig finns lyckan i de små sakerna. Vardagslyckan, som man behöver så när man är hemma ensam och allt som händer i livet hänger på ens egna axlar.
Men jag ska sluta jämra, glädjas åt att jag i alla fall har folk omkring mig på jobbet, även om de inte pratar med mig. Och snart är det dags för min goda kyklingwook som jag så elegant förberett till lunchen. Något att längta efter, helt klart. Nej, livet kan vara ganska fint från rätt vinkel. Nu ska jag fortsätta beundra den ljusblå färgen som pryder världen och längta efter känslan av converse mot sopad, grusfri asfalt, plusgrader och de små gröna prickarna med ambitioner att växa upp till vackra löv som uppenbarar sig överallt på träd och buskar.
Det är svårt att inte bli neggo-pessimist när man varje dag sitter instängd den tiden man som mest skulle njuta av att vara ute. Men jag får trots det se ut på den blåa himlen, precis som en fånge, fast utan galler. Att kunna glädjas åt dessa små saker är inte lätt. Jag vill säga att livet är nice och allt men dessa saker gör det ganska surt. Jag trivs inte på mitt jobb, längtar härifrån. Men vad ska man göra av sitt liv? Jag vet inte vad jag vill. Kanske är det bara så enkelt att jag inte tolkar världen på rätt sätt. Skulle jag forsätta vantrivas som städare, personalchef, hockeyproffs eller strippa?
Mognad handlar väl mest om att inse hur lätt man hade det när man var yngre och lära sig gilla läget som det är, om man får vara lite cynisk. Har jag rätt eller gäller det bara mig? Eller är det meningen att lyckan bara ska fortsätta komma av sig själv? Jag jobbar på att ta reda på det. För mig finns lyckan i de små sakerna. Vardagslyckan, som man behöver så när man är hemma ensam och allt som händer i livet hänger på ens egna axlar.
Men jag ska sluta jämra, glädjas åt att jag i alla fall har folk omkring mig på jobbet, även om de inte pratar med mig. Och snart är det dags för min goda kyklingwook som jag så elegant förberett till lunchen. Något att längta efter, helt klart. Nej, livet kan vara ganska fint från rätt vinkel. Nu ska jag fortsätta beundra den ljusblå färgen som pryder världen och längta efter känslan av converse mot sopad, grusfri asfalt, plusgrader och de små gröna prickarna med ambitioner att växa upp till vackra löv som uppenbarar sig överallt på träd och buskar.
Kommentarer
Trackback
