betydd

Snart kommer våren.. det mest uppiggande just nu är ljuset. Skumt att en sådan sak som mer ljus kan göra så mycket.
Hur som helst, vi gillart, don't we =)

So much för givande inlägg, men vem uppskattar sådant nu för tiden? Vårkänslorna börjar komma, jag börjar smygsprudla av glädje och idéer, men de snöar snabbt över igen... ge mig sol och vårvärme, den där värmen när tjocktröjan räcker. Känna rörelsefriheten av att lämna jackan hemma och ta det första hoppet över betongen, skrapet när fötterna glider mot väggen och får grepp. Det är nästan det bästa, ljudet. Årets första catleap. Samlade meningar ord ord som försöker uttrycka en känsla.

Alla hjärtans dag är förvirrande. Är det en smygstart på vårkänslorna eller vad? Hade vart mycket mer framgångsrikt i mars. Vår kväll spenderade vi mest på Pizza Hut, sallad och nachos med en banana split. Måttligt trevligt, lyckan kom mest efter då vi köpte var sitt chokladhjärta, satt ute och åt dem till musiken som några ungdomar spelade på Drottninggatan. Ljuset från skyltfönstret liknade mest moodlighting i en film och med musiken till... filmkänslan finns där, det är som en belöning för det spontana beteendet.
Man kan inte hjälpa att bli något av en agnostiker i sådana stunder...

Hur levde du känslan av kärlek på alla hjärtans dag?

Jag har ju inte tid att blogga! Som tur är händer det ändå ingenting just nu. Jäkla vinter...

Detta är mer ett ströinlägg som fungerar lite som utfyllnad. Jag har haft mycket tankar senaste dagarna, men inget som riktigt går att dokumentera på bloggen. Eller.. kan kan jag, men det är nog itne så intressant för läsare =)

I går var jag, en vän och en annan vän från göteborg ute och lekte. Vi skulle måla om clementiner, eller några såna där små citrusfrukter, vem kan skilja på dem anyways? till pumpor i äkta halloweenanda. Vi hann iofs bara göra en, som fick vaka över sergels torg... men det var fint ändå. De andra fick offra sina liv då vi gick till kungsan och de satt upp den lilla skridskorinken. Vi kanade runt och spelade lite clementinfotboll.

Tanken med detta inlägg var nog att jag var lite glad över hur trevligt man kan ha på ingenting, bara man är lite kreativ. Ska nämna att ingen av oss var speciellt peppade på att göra någonting. Men det blev bra till slut ändå.

En tanke som jag faktiskt kan förmedla är att jag har upplevt hur mycket skillnad det gör att prata med folk över msn och att bestämma att ses och prata eller umgås. Helt annan grej. Och så sträckte jag ryggen i moshpiten på en konsert... Dags för pension snart...

Jag älskar när saker bara faller på plats. Ett blogginlägg kom som på beställning i söndags.

Jag var med min kärlek, hon frågade om vi skulle baka chokladbollar och gå på chokladbollspicknink (ni som känner mig vet att jag nästan började gråta av lycka i detta ögonblick(ja, på riktigt)), jag sa självklart ja. Vi skulle ut och bjuda Lina och Hippolainen på chokladbollar. Lina ville dock inte ha vårat sällskap så vi begav oss till stan, och av någon okänd anledning, ingen av oss vet varför, så gick vi båda av naturligt på gamla stans station. Jag frågade varför, men hon kunde inte heller svara på det. Älska den spontana samhörigheten bara :P

Hur som helst, vi talade och sjöng om ägg och hon kom på idén att måla ansikten på ägg och sätta lite här och var i stan(jag börjar nästan gråta av lycka igen). Ja, det gör vi. Vi bestämmer oss direkt för att köpa ägg och påbörjar arbetet. Såhär gick det:



Vid kungsan såg vi en gammal buss, dubbeldäckare, från 60talet? Enormt cool, vi sprang genast fram och såg om man kunde åka med den, utan att veta vart den gick, det var gratis, vi klev på den och åkte. Det var supermysigt^^ allt jag kan säga, underbart. =) Klockren dag
Oj vad jag gläds åt den spontana kraftens verkan!

Ta och spola tillbaka tiden nu...
<<
chokladbollar var det ja. Undra vad som hade hänt om hon inte frågat eller om jag sagt nej till denna lilla sak.

Det finns inte så mycket att säga egentligen. Mer saker har hänt, småsaker egentligen, men det sänker en. Fast nu i efterhand så tänker jag på vad jag egentligen förlorat. Om man bortser från min benhinneinflammation och all musik och film som låg på min ipod så har jag bara förlorat det jag fått under hösten. Vissa tråkiga saker har hänt, men sånt kan man inte försvara sig mot. Dåligt väder, sjukdom osv.

Hur som helst, det enda jag egentligen har förlorat som sagt är min musik och film, annars är jag precis där jag började hösten, fast jag har lite pengar på ingång för mina två kortkorta jobb... och min ipod kommer ju tillbaka.. och en min dator kommer återvända till mig i fungerande skick. Helt plötsligt har jag ganska fina saker att se fram emot. Det dröjde inte länge innan man insåg att när man hamnar på bottnen så finns det bara ett håll att ta vägen, och det är upp. Självklart vet jag att det är så, men när man känner att man hamnat där är det svårt att se ljuset.

Hemligheten är väl att man måste få ligga lite på bottnen så att man får tid att tänka. Allting fungerar så mycket bättre när man får tid att tänka. Rekommendation till läsare: ta en längre promenad, även om det verkar tråkigt. När man inte har något att göra och tvingas tänka så inser man hur mycket enklare livet blir.
Passa på att spana in alla heta höstfärger också =)

Många punkter representerar en tystnad då negativa tankar samlas. Detta är inte ett så lyckligt inlägg, utan mer en liten personlig hämnd som strider mot min ideologi. Jag har dock hamnat i en situation där jag verkligen inte ser något annat sätt än hämnd för att få sinnesfrid igen.

Jag studerar ju nu på distans, och för att klara ekonomin så sökte jag ett extrajobb hos posten. Uppgifterna var i stort sett att sortera paket i alla storlekar. Mycket manligt arbete, det gör mig glad. Jag var mer entusiastisk än i något jobb tidigare och tog reda på allt jag kunde för att göra jobbet så bra jag kunde. Självklart gjorde jag precis det jag skulle. Sorterade paket och gjorde i ordning lokalen till kvällens leveranser, komplimangerna jag fick för mitt arbete gjorde det mycket trevligt dessutom. Fick till och med gå tidigare för att jag hade gjort klart allt för snabbt.

Jag lyckades arbeta två dagar innan jag fick beskedet från min konsultchef att de var missnöjda med mig och inte ville ha mig tillbaka.... Vänta nu.. va? Låt oss se, jag har gjort alla arbetsuppgifter i god tid, visat entusiasm för arbetet, inte tagit fikapauser eller något när jag har haft arbete att göra(vilket andra anställda gör)... och de är missnöjda? De enda orsaken de kunde ge var att jag använt mobilen, men jag anser att vad jag gör på mina raster är min ensak.

Anyways. Detta var ett bra tillfälle att förmedla en annan sak jag lärt mig i veckan.
Ska man skicka paket så är Schenker billigare än posten =)

Sålde mina bärbara datorer, frakt via posten: 175 kr, frakt via Schenker: 140 kr


I övrigt så har detta hänt i veckan:

• Min splitternya dator gick sönder efter andra dagen av användande.

• Min ipod touch gick sönder.

• Presterade mycket dåligt på ett gig, eld är alltid imponerande för publiken, men ändå...

• Min benhinneinflammation har kommit tillbaka, ingen mer träning för mig på ett bra tag..

• Elementen är avstängda i lägenheten för reparation. Dock så skjuts datumet ständigt upp och värmen sjunker.

• Jag sa upp mig från tidningsutdelningsjobbet när jag började på posten för att mina ekonomiska problem var lösta

Sådär, nu har ni full frihet att tycka synd om mig. (jag vet att allt går att ordna, det är att allt händer samma vecka som gör att jag måste emo-posta lite)

...eller onödigt för eventuella läsare iaf, jag däremot fick en lust att blogga igår och den lusten ligger kvar idag Dock vet jag inte om vad så det får endast bli ett kort "kom igång med bloggandet igen"-inlägg. Kanske kommer det i perioder bara, eller kanske är det för att jag vet att det inte är någon kvar som läser och dömer min blogg, kanske har jag bara tid att tänka på saker igen. Hur som helst känns det bättre att skriva nu.

Som sagt, detta inlägg var mest för att jag skulle väcka mitt skrivande lite igen

lägger även till detta:
Följ min blogg med bloglovin

Den största orsaken till att jag ej skrivit något på nästan tre veckor är att jag är lat, men om jag får skylla ifrån mig lite så har mina två bärbara datorer gått sönder och jag haft en del att göra, var bland annat "förband" till Lasse Berghagen. *tappar läsare*.. nej, jag poiade topless framför en massa medelålders damer som kommit för att kåta upp sig till Mr. Lasses röst, men det var säkert någon som blev lite våt i byxorna av mig med. Jag fick iaf komplimanger och beröm av mina bekanta.

I övrigt så har jag upplevt små trevliga saker senaste veckorna, bland annat låg vi och myste på en gräsmatta, en konsert av något slag hördes. Ett tag senare följde jag ljudet tills jag hittade en gratis mini-festival med bra musik, Bandit-style. Dessutom var det ett band som spelade en låt av mitt barndomsfavoritband Rage Against The Machine, vilket var mycket uppfriskande. Så kan det gå ibland när man tar en chansning ^^

En annan dag gick jag ut och sprang. Bestämde mig sedan för att bestiga kallhälls lilla skidbacke. På vägen dit sprang jag via strandkanten och hittade många otroligt mysiga grillplatser och galet vackra ställen. Jag ska så skaffa en cykel och cykla bort någon dit och grilla. Hur som helst, jag besteg.. kullen, som faktiskt är ganska hög. Där uppifrån såg jag mitt hus, Kista, Globen mm. Riktigt häftigt och så värt det. Jag klättrade upp i liften och skrek ut över landskapet av stoltheten över det jag åstadkommit.

Så mycket bättre livet blir när man vågar anstränga sig för något utan att vara säker på om det är värt det eller inte. För det blir vad man gör det till, och för mig har det alltid varit värt det. Det finns så mycket att njuta av där ute.

Detta blir nog ett ganska kort och ganska ointressant inlägg. Jag tänkte bara att jag skulle dela med mig av dagens ljus. Jag var på allmänt bra humör på väg hem, lyssnade på en låt som fick kvällsmörkret att kännas precis som jag var på väg till ett rave. Saknar den känslan. Bara släppa loss, hela natten... När jag kom in slog jag på musiken och raveade loss i mitt rum.. i tio minuter. Jag är en sån tönt 8)

Men patetiskt eller inte så fick jag iaf släppa loss lite grann och leva mig in i känslan, det var skönt och det är huvudsaken. Så ni får kalla mig tönt, jag är glad att jag kan följa mina impulser iaf =)

Idag har jag lite tankar om naivitet. Underbara naivitet! Jag vet inte vad jag skulle vara utan den. Naivt, säger någon när man tror för gott om människor, när man beter sig "barnsligt", när man är för optimistisk. Enligt mig handlar naivitet om att se möjligheter. Jag tror att saker är bättre än vad andra tror, min största sida i naiviteten, därför att de kan vara mer. Saker är vad man gör dem till am i right?

Filmen Into the Wild är filmen för att förklara detta. För er som inte sett och vägrar se den trots att jag tipsar om den så handlar det om en kille som ger sig ut i naturen, utan nånting egentligen. Han tar varje dag för sig och lever på det han får. Det var en mycket spännande film att se, då jag drömt om det så länge. Att bara dra, nånstans och se vart världen tar en, se vad man får uppleva. Naivt, ja, absolut. Men det är vad man gör det till, och till de som har något emot mina drömmar, ni vågar bara inte. Ni tror inte att ni kan hantera det, och ni skulle vända om, ångra er och därför tror ni inte att någon annan kan det heller. Så enkelt är det ^^

De är vi naiva som vågar. Jag är naiv för att jag väljer att se det positiva, det det kan vara. Det jag kan göra det till. Jag vet att jag inte kan förändra världen på något sätt. Men jag kan ändå göra det jag kan göra. Om jag har tur blir någon annan inspirerad på kuppen och vågar släppa loss lite mer =) man vet aldrig, varje situation blir vad man gör den till. Ni väljer

För ett par dagar sen bestämde jag mig för att spontant gå upp tidigt på morgonen, bege mig ut med kameran och fota. Av någon anledning kände jag för att fota just sl-bussar. Men det blev lite annat också. Råkade bara vandra in i en grupp bunkrar/skyttegravar. Gamla militära byggnader på en skogig kulle. Blev en mycket intressant upplevelse att utforska, hitta fler och fler och gå in i de mörka hålrummen.

Se bilder på min bilddagbok

I övrigt blev jag stolt över mig själv. Jag gjorde något som jag egentligen inte orkade, bara för att... och det visade sig bli mycket intressant. Livet som arbetslös blir dessutom roligare när man gör någonting spännande =)

Hade en liten konversation med en god vän efter min springtur. Jag hoppas på att min kropp tål att springa mer, för under turen funderade jag seriöst på att anmäla mig till stockholm maraton i framtiden någon gång, nästa år. Och här kommer punchlinen "Jag tror du kommer klara det" - vännen. Det har ekat i mitt huvud sen dess. Jag är inte van vid sådan optimistisk uppmuntran. Detta hamnar verkligen under rubriken "The little things".

Oavsett om det var naivt optimistiskt eller en tro baserad på fakta och intryck så gjorde det väldigt mycket skillnad. Jag ifrågasatte min bedömning om min förmåga. Att min tro på mig själv är så svag, medan någon annans tro känns så säker. En fråga om självkänsla kanske. Den kommer nog så småningom.

(Btw, ni läsare kan följa min jakt på bättre självkänsla här på bloggen, lägger till det som ny kategori)

I'm not usually the one who runs from my problems... men ibland behöver man hantera det på något sätt. Jag tog på mig löparskorna och gick utanför dörren. Utan mobil eller något. Bara nycklarna. Började springa mot stranden, men slutade inte. All cirkusträning har gjort att min kondition har blivit bra nog att jag inte behöver stanna och vila. Så jag bara fortsatte. Frihetskänslan är enorm. Jag älskar att springa. Man lämnar allt bakom sig, springer ifrån det, allt och alla bara försvinner. Det enda man har är sig själv och en väg som tar en framåt, bort, tillbaka, vart man än vill komma. Jag sprang bort, bara bort, utan att tänka på vart. Jag följde vägen via vattnet i solnedgången. Upptäckte många vackra små detaljer, bäckar, en strand, mysiga bryggor. Inbillade mig att jag inte behövde återvända. Verklighetsflykt javisst! Men det jag var ute efter var frihetskänslan. Ensam och stark.

Till alla som inte orkar springa.. det räcker med väldigt lite regelbunden träning. Och när man väl orkar springa så är det värt det, det blir inte jobbigt då. Jag som brukade få blodsmak i munnen innan jag sprungit en minut. Nu sprang jag över en mil.

Ville bara dela med mig av detta =)

(jag orkar inte springa för alltid, benen tröttnade till slut, men jag blev aldrig för anfådd att jag behövde stanna.)

Min drivkraft att dela med mig av mina tankar om diverse relaterade ämnen i denna blogg har under senaste tiden varit relativt låg, vilket har lett till att tankarna om dessa ämnen också hamnat i lågt läge. På något sätt känns det inte motiverande nog. Jag har gått över från att skriva för mig själv till att skriva för att få respons, skriva för andra, vilket inte fungerar så bra. Förmodligen tappar jag läsare, vilket kommer leda till att ingen läser till slut, dvs att jag kommer börja skriva för mig själv igen. Det blir som en intressant självdestruktiv loop som motverkar sin egen existens. Som människan =)

Detta har iaf hänt under min tysta period:

Eldshow i Västerås

Valborg + eldshow

Min dator har gett upp så kan endast använda min gamla som saknar nackmuskler

Nästan alla tapeter är nere i mitt rum

Allmän gatukonst

Hemsidekreation

Så fort inspirationen går igång igen så kommer det mer vettiga inlägg.
(för övrigt så har jag upptäckt hur mitt sockerberoende fungerar och att pannkakor är fantastiska, men smakar inte så gott som man hoppas när man är förkyld/allergisk, vilket leder till att jag äter mer i hopp om att nästa ska smaka godare.)