betydd

Jag sov till och från... fortsatte vara överhettad, men kände inte för fler iskalla äventyr i bara födelsedagsdräkten. Försökte vänja mig, och det gick hyfsat, vaknade till slut 10 minuter innan väckarklockan av att morgonsolen diskret började lysa upp den lilla vinterstugan. Jag kunde hålla om min kärlek bredvid mig en kvart extra innan jag gav mig ut.

Nyvaken men ändå pigg lämnade jag för att åka till jobbet. Solen sken orange mellan träden och det låg en dimma över den frusna sjön på väg till bussen. Det var något av det vackraste jag upplevt. Jag önskar att jag hade haft en kamera och 2-3 extra timmar till att dokumentera detta, men bara synen av det var tillräcklig.

Bredvid mig stod två äldre människor (55 plusare). De såg allmänt slitna ut, halvnöjda med tillvaron men stod bara och såg bort längs vägen efter bussen. Jag har aldrig förstått meningen med att stå och spana efter de kollektiva transportmedlen. Är det någon tävling? "Jag såg bussen först! statuus" Vissa sträcker till och med på sig, kanske kan se bussen ännu tidigare då...
Det var lite sorgligt, för hade de bara riktat ögonen 90 grader åt höger så hade de sett en verklighet så vacker att de skulle kunna sätta upp en bild av den på väggen och diskutera färgerna och mystiken i den till en kopp kaffe med sina pensionärspolare när höften strejkar.

Det är något man saknar, det är givet. Hamnar man kanske i rutiner eller är kanske varje morgon så vacker för dem? Nästa gång ska jag ta med en kopp kaffe och kommentera färgerna på verkligheten.